Det här med att ta emot hjälp

Under det gångna året har jag fått vänja mig vid att vara den enda vuxna hemma som kan göra hushållssysslor. Victors sjukdom och infektionskänslighet har gjort att han inte får hantera sopor, klippa gräs, hugga ved eller borsta potatis. Inte heller gå i mataffärer pga smittorisken. I perioder har han inte heller orkat göra särskilt mycket alls eller varit inlagd på sjukhus i veckor i sträck.

Victor och jag Mitt i juni 16

I normala fall är det jag som lagar mat och Victor diskar och tvättar. Det betyder att jag kan börja varva ner när jag väl satt mig till bords. Nu blir det att sitta en stund, men sen hopar sig arbetsuppgifterna. Disken, tvätten, miljöåtervinningen. Kanske behöver något barn hämtas någonstans. Och så vidare.

Flera hundra personer har frågat mig om de kan göra något för att hjälpa mig. De säger att ”Säg till om jag kan göra något. Vad som helst”. Dessa erbjudanden har kommit från människor i min mesta perifera bekantskapskrets. Problemet är dock att det är mycket svårt att komma på någonting som andra kan hjälpa till med. Jag kan ju knappast be någon komma över för att gå ut med soporna eller tömma en diskmaskin. Dessa små uppgifter tar bara några minuter per styck, men jag har tusen sådana uppgifter och de tar aldrig slut! Det bästa är när någon bara står utanför dörren och meddelar att de nu tänkte laga vår trasiga veranda, klippa vårt gräs, överlämna en nybakad kaka från ugnen eller hämta vår återvinning för att de ändå skulle till miljöstationen. Eller grannar som ringer upp och föreslår middag samma dag eller dagen efter. Jag minns ett sånt samtal en lördag eftermiddag när jag var på Huddinge sjukhus. Jag slapp tänka på att fixa middag och åkte direkt hem till grannarna och fick en jättefin middag. En fin paus i allt det jobbiga. Det är väldigt svårt att planera just nu och middag om 14 dagar kan vi inte säga något om. Lyxen att få äta en lunch eller middag som någon annan lagat! Det är hjälp på riktigt.

Man skulle kunna tänka sig att ett matproffs som jag inte har några problem med att sätta mat på bordet varje dag. Och visst klarar jag det. Men det är emellanåt tungt när jag ska göra allt det andra också. Särskilt eftersom jag i familjen har två som är allergiska mot nötter (och lite andra smågrejer), två fiskvägrare, en laktosintolerant, en som avskyr svamp, tre ”vegokötts”-motståndare, en som inte gillar ris och gryn och en som nu måste äta som en gravid och undvika vissa saker pga infektionsrisk. Min egen favoritmat finns det inget utrymme för alls. Att laga mat åt andra är den finaste gåvan. Lotta Lundgren har pratat om detta både i sina böcker och i sitt sommarprat för ett par år sen och jag håller med henne.

Som sagt, för mig som just nu har problem med att tänka klart att försöka formulera en uppgift åt någon som skriver ”säg till om jag kan göra något” är väldigt svårt. Jag har gjort det någon gång, t.ex. genom att ställa frågan till tio grannar om någon kan komma och laga middag och diska för att jag skulle på konferens. Då började några nästan bråka om att få komma! Så jag kanske ska satsa mer på att be uttryckligen. Även om det känns läskigt.

Kommentarer

Det här med att ta emot hjälp — 3 kommentarer

  1. Läste artikeln i lokaltidningen förra veckan. Fin. Har tänkt på er och undrat efter att du skrev om det på bloggen för längesen. Detta var en otroligt fin post, och även viktig för det är nog många som undrar vad man kan hjälpa med. Modigt av dig. Skickar lite kramar

  2. Pingback: Jag vill ge mina barn en fungerande mamma i examenspresent  – Garpe och hennes värld

  3. Tack för fina kommentarer, Susanna. Jättefint att bli omnämnd på din blogg, Kajsa. Jag ska läsa mer där när jag hinner. Just nu är det så mycket att göra hela tiden.

    Vänliga hälsningar
    Kicki Theander