Den svåra svåra konsten att be om hjälp

Sen jag blev ensamstående har jag fått en kraftig ökad arbetsbelastning (eller egentligen ända sedan Victor blev sjuk) hemma. Att vara den enda vuxna i ett hushåll med tre minderåriga barn kräver tålamod. Eftersom barnen också varit i sorg har jag inte förmått att ställa så hårda krav på dem när det gäller att hjälpa till hemma. När jag var sjukskriven var det lättare för mig att hinna med all matlagning, disk, tvätt, räkningar, skjutsa barn, fixa med SL- och Spotify-konton och hålla reda på barnens aktiviteter och skolarbete. Nu när jag ska jobba också är det tuffare för mig. Men det ser och förstår inte barnen!

Just nu gör jag allt hemma

När de ätit middag försvinner de iväg och softar framför 1-2 skärmar och hänger med kompisar, tittar på TV-serier, spelar spel, youtubar och allt vad de nu gör. Jag står där ensam med disken. Måste dessutom ta undan maten, få in en tvätt, vika tvätt, plocka, betala räkningar och diverse annat fix. Ofta är jag inte klar förrän 21.30. Då börjar mitt tjat om att få yngsta sonen att gå och lägga sig. Det tar aldrig slut…

Det finns gott om goda råd…

Jag ber om råd av mina facebookvänner och ämnet engagerar många. Jag får enormt mycket respons. Vännernas barn hjälper inte heller till och spenderar alldeles för mycket tid framför skärmar. Det blir en diskussion om belöning kontra straff, att koppla ur wifi:t tills hushållssysslorna är gjorda, tips om appar jag kan använda för att styra wifi:t osv. En del föreslår scheman där alla i hushållet får samla poäng för olika sysslor, t.ex. 1 poäng för att gå ut med soporna, handla 5 poäng osv.  Familjerråd och att ta en allvarlig diskussion med barnen om att jag nu verkligen behöver deras hjälp för att orka finns också med bland råden.

….men jag orkar inte iscensätta en förändring

Nu till saken. Jag orkar inte. Rent teoretiskt förstår jag vad mina tipsare menar och tror att vi behöver ha en diskussion och ett sätt att dela upp uppgifterna emellan oss. De äldre barnen bör ta lite mer ansvar och 10-åringen får uppgifter som passar hans ålder. Men jag saknar energin för att komma igång med ”projektet”. Jag bestämde mig för att ha ett familjeråd i söndags i samband med frukosten, men två barn var borta då och det rann ut i sanden. Detta kräver en initial investering i TID och en period då det först blir jobbigare/sämre innan det blir bättre.

Vad händer när de inte sköter sina sysslor?

Jag måste ju följa upp och se till att de GÖR sina uppgifter också. Samt komma fram till vad som händer om de inte hjälper till. Just nu tror jag att äldsta sonen skulle strunta fullständigt i att samla poäng för att få gå gemensamt på bio eller restaurang som någon föreslog. Han vill ju knappt umgås med oss ändå. Belöningar är svårt och pengar har jag blivit avrådd ifrån att erbjuda. Proffsen säger att det sänder fel signaler och det slutar med att de inte gör någonting gratis. Bestraffning är förbjudet, enligt proffsen. Tjat lönar sig inte heller. Vad finns kvar då?

Babysteps har inte heller funkat

Vi befinner oss på en plats som är så långt ifrån det önskade läget. Barnen har just nu INGA krav på sig och har obegränsad tillgång till wifi. Så har det varit länge. Om jag från dag 1 drar ut sladden till wifi:t och kräver att de ska städa mer hemma, kommer det att bli krig hemma. Jag har försökt tänka att målen måste vara realistiska och har försökt med att ge dem varsin liten uppgift. Äldsta sonen skulle t.ex se till att det alltid fanns mjölk och yoghurt hemma. Dottern skulle hänga och vika tvätt ett par gånger i veckan. Men inte ens det har jag lyckats med. De kan inte släppa sin skärmar i några minuter ens. När jag ber eller påminner skyller de på idiotiska grejer som att de inte har tid eller att de har skavsår.

”Men ta hjälp!”

När jag slutligen blivit helt desperat kommer en handfull råd av typen ”Skaffa professionell hjälp” och ”Kära du, ta hjälp! Du har både grannar, vänner och anhöriga i närheten.” Hm. Den här situationen är inte helt lätt att bara ”ta hjälp” med. Vad, rent konkret, ska jag säga till grannar och vänner, undrar jag? ”Kan ni komma hit och styra upp mina barn?” Eller menar dessa tipsare att jag ska lägga själva disken, tvätten och matlagningen på vännerna? ”Eh hej, skulle du kunna komma hit och duka av efter min familj så att jag får gå och träna eller lägga mig på soffan för lite återhämtning?” Det kändes ok att fråga när Victor låg på sjukhus och jag ville åka dit. Men nu, nej. Mina allra närmaste vänner och syskon bor inte i krokarna och flera har småbarn och är i VAB-träsket och hinner knappt själv ta en dusch. Ska jag be dem åka till oss från Lidingö eller Lilla Essingen för att fixa med våra kvällsrutiner? Det är inte rimligt. Det är lätt att häva ur sig ”Skaffa hjälp”, men i praktiken är det vissa saker man måste lösa själv. Jag har städerska och professionell samtalshjälp med det löser knappast det dagliga. Det enda jag vet att jag inte orkar göra allt själv. Kanske blir det ikväll jag tar det allvarliga snacket med barnen. De får hitta en lösning. Jag har den inte.

Kommentarer

Den svåra svåra konsten att be om hjälp — 2 kommentarer

  1. Åh vilken tuff utmaning! Om du orkar prata med dem ikväll så tycker jag att du ska berätta ungefär som du gör här. Ge dem ditt perspektiv som de sen kan smälta och kanske återkommer i helgen med hur de ser på helheten. Alternativt sluta göra många saker och så får de upptäcka vad som händer och då kanske agera på det? Jag förlorade min pappa när jag var 6,5 år och önskar att mamma hade varit öppen med hur hon upplevde det hela. Efteråt har jag tänkt tillbaka och insett att jag då sett och förstått hur hon måste ha haft det… Lycka till!! Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.